Svenska som Andraspråk

När jag kom hem idag kramade jag min dotter Ella extra mycket. Dagens intervju på Migrationsverket var tungt på många sätt. Min skyddsling har alltså fått en sista chans via Röda Korset och under drygt två timmar bokstavligen grillades hon av Migrationsverkets anställda. Jag kan självklart inte gå in på några detaljer men jag kan konstatera följande:

- Måste personalen på Migrationsverket lämna sitt hjärta och förmåga till leenden utanför dörren till förhörsrummet?

- Varför denna fixering vid datum? Herregud, skulle någon fråga mig vilket exakt datum och tidpunkt jag pratade med min faster senaste skulle jag svara: Ingen aning!

- Barnperspektivet, var finns det? Om mamman riskerar att slaktas vid återkomst till hemlandet, vad händer då med hennes barn? Var i hela fridens namn finns BARNPERSPEKTIVET?

Vissa är lyckligt lottade i livets lotteri. Jag är lyckligt lottad. Det finns andra som inte har haft samma tur.

För skicklighet eller rasmässiga egenskaper kan det väl knappast röra sig om?

Imorgon ska jag på utvecklingssamtal på min dotters dagis. Vi ska prata om den trygga och förutsägbara framtiden som vi alla ska få ta del av. Min skyddsling kommer att vakna imorgon med en klump i magen (om hon överhuvudtaget somnar ikväll) och undra om hennes liv nu kommer att gå i snabbare takt mot sitt ände....

Krama er familj en extra gång och var glada för att ni lever ett tryggt liv i Sverige.

/Stina

Just nu läser jag en väldigt bra bok: Det flerstämmiga klassrummet av Olga Dysthe. Törs jag skriva att klockan är halv sex på morgonen och jag har varit vaken sedan fyrasnåret? Undrar om det är fullmåne ute, brukar vara det när jag har svårt att sova. Nåväl, jag har alltid varit morgonpigg och föredrag att jobba tidigt på mornarna. I skrivande stund ligger alltså Dystes bok bredvid mig och jag har läst vad hon skriver om kunskap. Som rubriken i detta blogginlägg förtäljer "får" vi alltså inte samma kunskaper även om vi läser samma bok. Detta är en mycket tänkvärd mening eftersom vi i skolan idag tenderar att ha detta synsätt. Jag har sammanfattat tre punkter som Dysthe tar upp i denna fråga: 

Kunskap är inte något statiskt som kan överföras från lärare till elev, kunskap byggs istället upp i ett samspel mellan individer.

1. Om  jag berättar för Elsa att det bor 9 miljoner människor i Sverige, så är detta information. Det blir inte kunskap förrens Elsa har integrerat informationen i befintliga kunskapsstrukturer, vilket i första hand sker via språket.

2. Värderingar och attityder är en integrerad del av kunskapskonstruktionen och inget som kan skiljas från den.

3. Kunskapen måste förankras i elevens livsvärld eftersom det slutgiltliga målet för inlärning är att göra eleven i stånd att förstå sig själv och förstå sin omvärld samt göra bedömningar och handla som individ och medlem av stora grupper.

Detta ska ske i motljus av de behavioristiska teorierna. Minns ni nivåerna fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet? Jag minns dem väl från min egen skoltid på nittiotalet. Lärarna sa till oss elever: För ett G krävs att ni har faktakunskaperna, för högre betyg ska ni klara de övriga kriterierna.

Enligt Dysthe ska vi lärare inte jobba på detta sätt. "Faktakunskaper" är inte en lägstanivå. Eleverna ska inte lära sig fakta först och börja tänka sen. Reflektionen ska alltid finnas där.

Tack för ordet denna härliga fredagsmorgon. Nu ska jag brygga nytt kaffe och vänta på att solen går upp.

Ha en trevlig helg!

Fröken Stina

  Idag är jag väldigt stolt över Falköpings kommun, som i TV berättar att vi är positivt inställda till mottagandet av de somaliska barnen som äntligen kan komma att få återförenas med sina föräldrar i Sverige. Annat var det med representanten från Katrineholm som med vass ton påpekar att nu blir det neddragningar i alla kommunala verksamheter nästa år.....

För mig är det helt självklart att resursfördelningen i den svenska skolan är snedvriden. När eleverna står vid mållinjen i slutet av grundskolans satsas stora resurser på att eleverna ska "fixa" målen, men faktum är att detta resurstillskott borde ha skett under elevens första år. Jag vet inte hur många gånger jag har stött på elever i 14-årsåldern som har har svårigheter att läsa och skriva. Om de hade fått riktigt bra hjälp under de första skolåren hade deras fortsatta skolgång tett sig helt annorlunda. De elever som i folkmun kallas för "värstingar" och "strulpellar" har ofta en sak gemensamt - de lyckas inte i sin skolgång. Och vad beror det på? Jo, att de har fått gå år efter år i skolan utan att ha fått rätt hjälp. Insatser sätts istället in alldeles för sent (om de sätts in alls?)

Det är viktigt att barnen lyckas med sin läs- och skrivinlärning på det nya språket svenska. Att misslyckas med att lära sig läsa och skriva kan leda till en negativ självbild och slutligen bli en slags inlärd hjälplöshet. Misslyckandet från läsningen sprider sig snabbt till andra områden i skolan och dessa elever lär sig snart att betrakta sig själva som misslyckade och inkompetenta. De upplever ofta att de inte har kontroll över vad som händer med dem.

Ha en trevlig dag!

/Stina

Myten att vuxna lär sig bäst på jobbet har jag också köpt rakt av, tack vare politikernas retorik kring invandrare, språk och arbete. Folkpartiets Jan Björklund har mer än en gång sagt att det mest effektiva sättet för en immigrant att lära sig svenska är att personen i fråga får ett arbete. Arbete, och sen vadå? Självklart är det väldigt viktigt för människan att ha en försörjning, dels för självkänslan och naturligtvis för ekonomin. Så poängen är inte att immigranterna inte ska arbeta, men man ska inte tänka att ”bara Zara får ett jobb så löser sig det där med språket automatiskt”. Det är viktigt att se vilka språkliga miljöer arbetet bjuder in till. Om Zara jobbar i spärrarna i Stockholms tunnelbanor kommer det språkliga utbudet att sträcka sig till några enkla korta fraser ”tre stämplar”, ”om 10 minuter” och ”det blir 32 kronor”, exempelvis. Många invandrare erbjuds arbeten som inte ställer särskilt stora krav på kommunikativ förmåga under arbetets själva utföranden. Men, naturligtvis är det viktigt att ha ett arbete och därför får man istället fokusera på att annat input finns. Det sociala livet utanför arbetet är mycket viktigt (viktigt att inläraren kommunicerar med talare av det nya språket) samt, inte minst, undervisning.

Ha en trevlig kväll!

/Stina

Pela och Fadime föll offer för hedersrelatad våld och blev slutligen mördad. Vi får inte glömma dem, men vi ska heller inte glömma att hedersrelaterat våld inte är sanktionerat av islam utan en företeelse som försigår i vissa kulturer.

Mer information finns på:

http://www.pelafadime.se/

  

Fadime och Pela

Jag vill även rekommendera följande bok som handlar om mordet på Fadime. Boken ger en nyanserad bild av vad hedersrelaterat våld är:

 En fråga om heder av Unni Wikan.

/Stina

Jag roade mig med att googla på halvspråkighet och inom några sekunder fick jag 3000 träffar. En googling (att googla, en googling - nya svenska ord?) på rinkebysvenska gav 11900 träffar. Det är rätt många träffar och det kan nog bero på att debatten kring detta ämne berör.

Defitinition av begreppen: De som klassifieras som halvspråkiga eller talare av rinkebysvenska tillskrivs vissa socioekonomiskt bestämda identiteter. Jag kan bara hålla med, det har skett en uppdelning av jag-dom och själv - den andre som är mycket tragiskt. Jag tror att vi från alla håll - skolan, samhället, näringslivet. föreningslivet, idrottsrörelsen m.m. måste arbeta på att ändra våra fördomar och uppfattning. Det räcker inte med att säga att vi i Sverige är ett öppet och invandrarvänligt land, vi måste arbeta med detta på riktigt och från grunden.

En konsekvens av att en individ betraktas som halvspråkig är att han eller hon berövas rätten och möjligheten att bli hörd och att ha en röst. Han eller hon förvägras rollen som legitim talare. En annan konsekvens av att bli betraktad som halvspråkig är att han eller hon konstrueras som en särskild personkategori. Det handar om känslan av det egna värdet i relation till de som inte betecknas som halvspråkiga. Detta bidrar till att klassificeringsystemet reproducerar sig själv. Halvspråkigheten ses som invandrarnas problem och jag vill verkligen hävda vikten av att få fram till en attiydförändring.

För några år sedan debatterades kraftigt huruvida en kvinnlig programledare skulle få arbeta i TV-rutan (som programpresentatör) eller inte. Debatten blev ganska hätsk och kontentan blev att det skulle hon minsann inte få göra. Jag saknar en debatt om varför det inte finns presentatörer som pratar med brytning, på radio eller TV? Ibland kan jag höra någon reporter bryta på finska och det finns en reporter på P3:s Brunshrapporten som pratar med tysk brytning. Vissa barn/ungdomsprogram har programledare som pratar med brytning, men i övrigt är det väldigt homogent. (dock, jag har ju inte sett alla TV-program som visas eller lyssnat på alla radioprogram, så det är med ett visst förbehåll jag skriver deta.) Om vi ska få till en attitydförändring tror jag att införandet av programledare som pratar med brytning kan bidra till attitydförändringar.

Vi kan ju inte förvägra flera hundra tusen människor rätten att vara legitima talare av den enda enkla anledningen att de inte pratar "ren" svenska? Det är ju helt sanslöst, tänk vilka kompetenser vi går miste om i Sverige? Eftersom klassificeringssystemet reproducerar sig själv så kan jag tänka mig att det inte finns så många sökande som talar med brytning när det gäller tjänster som exempelvis nyhetsankare. Eller? 


Jag vill här rekommendera AnaGinas show, (Anagina, som identifierar sig socialt med att vara muslim, gestaltar Khadidja, en kvinnlig stereotyp muslim). Jag kan tycka att sådan humor är lite rolig, kanske för att jag jobbar med invandrare och vet att fördomarna inte på något sätt stämmer in på alla muslimer. Men jag vill gärna tro att man kan skratta åt sådana här skämt på olika sätt.


http://www.youtube.com/watch?v=khkbUWEsXeQ


http://www.anaginashow.se/

Det var allt från mig vid detta tillfälle, jag har mailat både Sveriges television och Sveriges radio och ställt några frågor om hur de tänker kring detta att ha programledare som talar svenska med brytning. Nedan följer svaret:

Jag har tagit en titt på de artiklar som främlingsfientliga/ rasistiska partiet Nationaldemokraterna har skrivit. Partiet är öppet rasistiska i sin framtoning och räds inte för att skriva att muslimska män är mer benägna att våldta kvinnor än svenska män. De skriver också att islam är en främmande religion som gör allt större anspråk på vårt land. De menar också att Islam för med sig tänkesätt som är oförenliga med de svenska och att det nu är dags att säga ifrån. Nationaldemokraterna använder begreppen invandrare och muslimer om vartannat utan att gå in djupare på vilka de egentligen menar. De använder ett stereotypiskt förhållningssätt och enbart det-perspektiv.

Det är intressant att ta del av vad Nationaldemokraterna skriver om våldtäkter. De konstaterar att Sverige har den högsta siffran anmälda våldtäktsbrott i världen och kopplar ihop detta med att vi har så hög invandring (denna koppling gör även Sverigedemokraterna). De reflekterar inte kring att vi kanske har så hög andel anmälda våldtäkter eftersom polisen i Sverige prioriterar dessa brott. Mörkertalet är ju väldigt stort och det är ju inte så att det sker flest våldtäkter i vårt land jämfört med andra länder. Tove Petterson skriver i boken Migration och etnicitet perspektiv på ett mångkulturellt Sverige 2009 att man i statistiken inte ska använda kategorin invandrare som ett begrepp, man ska inte klumpa ihop en så heterogon samling människor i en grupp (s. 313). Vem räknas egentligen som invandrare? Är du invandrare om du är född i Sverige av utrikesfödda föräldrar? Det tycker vissa och andra inte.

Petterson menar vidare att när det gäller sexbrott är det orimligt att prata om ett kulturellt beteende hos någon grupp och man kan inte heller säga sexualbrotten är hög i en gemensam invandrarkultur.

Nationaldemokraterna menar vidare på sin hemsida att musliska män har en medfödd benägenhet att misshandla sina fruar och barn, jämfört med svenska män. De härrör hedersrelaterade brott till är istället förknippade med vissa kulturer.

Stina

Jag frågade en samisk renskötare en gång hur många renar han ägde. Han tittade konstigt på mig och svarade att han hade en liten och en stor ren. Jag förstod inte alls vad han menade. Senare blev jag upplyst om att man aldrig frågar hur många renar en same har, eftersom det är detsamma som att fråga hur mycket pengar han har på banken.  Jag förstod att jag gjort bort mig, jag kände mig dum och samtidigt lite frågande – hur skulle jag kunna veta att man inte frågar om antalet renar? Det hade ingen berättat för mig minsann!  Skammen jag kände när jag förstått att jag sagt något oförskämt till samen gör att jag kan relatera till hur invandrare kan känna när de upptäcker att de sagt eller gjort något som avviker från normen i det nya hemlandet.

Jag har ärligt talat inte reflekterat speciellt mycket över pragmatik och semantisk kunskap tidigare. Visst, när mina elever har frågat mig hur det kommer sig att vissa ord har flera betydelser, har jag försökt svara så gott jag kunnat. Det är en sak att lära sig de nya orden, men att lära sig deras betydelse är en helt annan sak. Ett lexikon ger definitivt inte heltäckande svar på ords betydelse eftersom ordens betydelse är mångfacetterade och komplexa. Jag har en elev som varje lektion ställer frågor om olika ords betydelse och jag tycker det ofta är svårt att besvara hennes frågor. Hon har ett lexikon med synonymer och brukar utgå från dem och ställa frågor som: vad är det för skillnad mellan plötslig och tvär? Det är inte lätt för mig att förklara skillnaden mellan dessa ord för henne, speciellt med tanke på att hon inte förstår allt vad jag säger. Det känns som ett evigt dilemma vid sva-undervisning utan stöd av en modersmålslärare.  

Språkinlärning inte bara handlar om att behärska språk, det handlar även om att kunna välja passande ord och uttryckssätt. Det är inget man förklarar för en elev i en handvändning och jag har förstått att eleverna bör pröva att använda de olika orden i olika situationer för att dess betydelse ska bli tydlig. Jag vill dock belysa att det är svårt som lärare att ge eleverna i en klass utrymme att föra en dialog kring alla ord eftersom det pågår en ständig strid om tid och talutrymme. Ett urval är nog oundvikligt.

Pragmatik handlar om att behärska situations- och relationsberoende oskrivna regler som styr språkanvändningen. Det handlar om skrivna och oskrivna regler som styr vad det är okej att säga och inte okej att säga. Författaren menar vidare att språk och beteende är oskiljbart och man kan i sammanhanget använda följande pragmatiska frågeställningar: Vem säger vad till vem, i vilken situation, i vilket syfte och med vilket resultat? Något man kan återkomma till vid reflektioner kring pragmatik är situation, relation och person. Först när eleverna får syn på sin egen socialisation och kulturskillnaderna i sitt hemland, som eleverna kan börja urskilja mönster i det svenska samhället.

Jag som lärare ska inte ska svänga mig med begrepp som ”Vi svenskar” eller ”Ni kurder””. Jag som lärare ska inte vara representant för alla 9 miljoner svenskar och min elev kurdiska elev ska inte behöva känna sig som en representant för alla kurder. Om jag ska vara självkritisk har jag nog genomgående använt mig av dessa repliker, jag har kanske tänkt att det känns lite märkligt men det har blivit så för enkelhetens skull. Nu gör jag ärliga försöka att uttrycka mig annorlunda och jag brukar även inbjuda eleverna till diskussioner när de säger ”ni svenskar”.

Med utgångspunkt Wellros (2004) artikel i boken Svenska som andraspråk - i forskning, undervisning och samhälle
            

genomförde jag två lektioner där mina elever fick reflektera kring pragmatikens regler i den miljö de befann sig innan de kom till Sverige (jag undvek konsekvent att använda hemländernas namn) samt hur de uppfattar fenomenen i den nuvarande miljön. Vi hade givande diskussioner och till och med lite rollspel där mycket skratt och roliga scener utspelades. Jag bad eleverna att särskilt uppmärksamma likheter och skillnader och resultatet blev, till elevernas stora förvåning, att det fanns en hel del likheter i de olika kulturerna. Den största förtjänsten av lektionerna tyckte jag var följande citat från eleverna (utifrån utvärderingen): Nu förstår jag att vi är ganska lika varandra samt Bra nu vet jag varför (andra) tittar konstigt (på) mig. En av fördelarna med pragmatisk undervisning är att synliggöra olika kulturer samt att den skapar ett inkluderande förhållningssätt där individen kan känna sig trygg i olika situationer.



Jag tror att många gånger har vi människor mer gemensamt än vad vi tror, det krävs bara lite extra tankeverksamhet för att upptäcka dessa likheter. När jag gjorde mina ”provlektioner” i pragmatik kändes det som att mina elever blev lättade av att jag tog upp frågeställningarna. De berättade för mig att de ofta kände sig missförstådda och de tyckte vissa saker som svenskar sa var konstiga. En tjej uttryckte att hon hade svårt att förstå hur man skulle hälsa på varandra i detta nya land. I hennes hemmiljö tittade hon aldrig en man i ögonen och det var först när och om en man hälsat, som hon fick hälsa tillbaka, med ett kort och lågt hej. Här i det nya landet praktiserades det handslag, kramar, dunkar i ryggen, klapp på axeln, högljudda tjena och diskreta hej. Hur skulle hon göra? Vi fördjupade först samtalet kring hennes uppväxt och sederna i hembyn för att sedan avsluta med att diskutera hennes upplevelser i Skara. Utifrån begreppen situation, relation och person förde vi en givande diskussion som avslutades med lite rollspel (min klass består av 6 elever och de älskar att spela teater).

Avslutningsvis vill jag påpeka att det inte alltid handlar om att ta seden dit man kommer, snarare att förstå seden dit man kommer och det är en mycket tänkvärd mening. Det är viktigt att vi inte ser kulturer som slutna enheter där ingen utomstående har tillträde. Kunskap i pragmatik är viktiga brobyggare mellan olika kulturer och detta är något som alla bör reflektera kring. Det gäller såväl svenskar som invandrare. Om vi i Sverige ska vara ett mångkulturellt land är det viktigt att vi i Sverige försöker minska vårt behov att stereotypisera och istället försöker se människan bakom istället. Med lektioner i pragmatisk kompetens kan vi synliggöra att det faktiskt finns kulturskillnader i elevernas hemländer. Sara från Irak representerar inte hela det irakiska folket och utifrån hennes reflektioner kring sin bakgrund kan hon kanske utveckla en förståelse för att alla svenskar inte är likadana. På liknande sätt skulle man kunna göra i homogena klassar med ett lyckat resultat (finns det förresten homogena klasser?).



Jag tycker att pragmatik är oerhört spännande och jag kommer att återkomma om detta längre fram.

/Fröken Stina