Svenska som Andraspråk

Statistiken talar sitt tydliga språk...

År 2006 insåg Skolverket att något måste göras åt det faktum att elever med annat modersmål än svenska generellt sett har en lägre måluppfyllelse än elever med svenska som modersmål. Läsåret 2006/2007 lämnade 10 % av eleverna med svenska som modersmål år 9 utan grundläggande behörighet. För elever med annat modersmål än svenska var siffran 25 %. vilket är att betrakta som en alldeles för hög siffra. Skolverket konstaterade att en av orsakerna till den lägre måluppfyllelsen är att många av dessa elever inte behärskar undervisningsspråket så pass mycket så att de kan använda dem för att tillägna sig nya kunskaper.

Undersökningens resultat pekar också på att det varierar i hög grad och utsträckning om, och i så fall hur, skolor anpassar undervisningen för elever med annat modersmål. Det varierar också på hur man ser på behovet av en sådan anpassning. Skolverket påtalar hur viktigt det är att lärarna har anpassad undervisning för flerspråkiga elever. En anpassad undervisning ställer stora krav på skolan att utnyttja och /eller bygga upp kompetens inom området språkutveckling – flerspråkighet.

Skolverket lyfter även fram goda exempel i sin rapport. På skolor som har kommit långt med ett språkutvecklande arbete har ämneslärare fått utbildning i bl.a. ämnet svenska som andraspråk och där finns även samarbete mellan ämneslärare och sva-lärare.

Elever med annat modersmål har en dubbel arbetsuppgift eftersom de ska lära sig ämnesinnehåll och ett nytt språk för detta. Undervisning i samhällsorienterade ämnen förutsätter att eleverna har ett ordförråd av basbegrepp samt en viss omvärldsuppfattning. Elever förväntas ha fått omvärldsuppfattningen genom TV, vardagliga samtal med vuxna och deltagande i samhälleliga institutioner som exempelvis idrottsrörelsen, föreningsliv och andra aktiviteter. Denna homogena syn missgynnar dock elever som inte har bott hela sitt liv i Sverige. Många barn och ungdomar saknar social erfarenhet av det kunskapsrelaterade språk som används i skolan.

Som jag har skrivit i tidigare inlägg är det av yttersta vikt att alla ämneslärare betraktar sig själva som språklärare samt att de utformar sin pedagogik så att andraspråkselever kan tillägna sig skolspråket i takt med ämneskunskaperna. Detta är dock något som inte kommer av sig själv, lärarna måste arbeta hårt detta.  

Jag undervisar i religionskunskap och bedömde att en tjej (med annat modersmål än svenska) hade kunskaper motsvarande MVG. En kollega till mig undervisar samma elev i ämnet samhällskunskap och han ifrågasatte hur jag kunde ge denna elev MVG i religionskunskap när han knappt kunde ge henne ett G. Jag blev ganska paff över ifrågasättandet och känner att jag nog inte gav det mest utförliga svaret, men här kommer allt som jag hade velat säga:


- Samhällskunskap och religionskunskap är vitt skilda ämnen när det gäller svårighetsgrad för flertalet av andraspråkseleverna. Ämnet samhällskunskap innehåller ämnesområdena nationalekonomi, politik och demokrati och dessa har många elever aldrig hört talas om. Religion däremot ett ämne där eleven i mångt och mycket kan utgå från sin egen eventuella religiösa föreställningsvärld och förankra de nya kunskaperna i de gamla. Om eleverna ska diskutera gudsbilder i olika religioner kan de alltså utgå från sin egen när de jämför. Denna infallsvinkel är otroligt viktig och den är svårare att hitta i samhällskunskap. Att prata om politiska partier med en pojke från Afghanistans steniga berg går att göra, men det är långt ifrån säkert att de nya kunskaperna byggas på de gamla.

- Eftersom jag även är SvA-lärare har jag goda kunskaper om hur jag på ett tillfredställande sätt utformar min undervisning så att den är språkutvecklande. Jag har även kunskaper i hur dessa elever ska bedömas för fortsatt lärande. Jag som har SvA-kompetens är helt enkelt en duktig lärare när det gäller att ämnesundervisning för elever med annat modersmål än svenska. Jag besitter en viktig kompetens som inte ska underskattas!


- Forskning visar att kunskaperna om vad andraspråksinlärning och vad ämnesinlärning på annat språk än modersmålet innebär är begränsade eller obefintliga utanför den krets av lärare som har utbildning och erfarenhet av området. Detta är dock något som kan avhjälpas och det behöver inte vara så resurskrävande. Jag tycker att SvA-lärare ska handleda ämneslärare som inte ha SvA-kompetens, svårare än så behöver det inte bli. Vissa av terminens konferenser bör också naturligvis avhandla flerspråkighet och ämnesinlärning, det är en fråga om prioritering från skolledningens sida.   

I den bästa av världar skulle alla ämneslärare vara utbildade i ämnet svenska som andraspråk. Jag tror det är extra viktigt nu när vi faktiskt ser hur statistiken ser ut - och den ser ju inte speciellt bra ut. Statistiken talar så att säga sitt tydliga språk. Det är oerhört viktigt att elever med annat modersmål än svenska får en ämnesundervisning som är anpassad till målgruppen. Ämneslärare kan inte bara köra på med sin traditionella undervisning som ofta är utformad efter en homogen klass. Idag är alla klasser i skolan mer eller mindre homogena och lärarna har faktiskt en skyldighet att tillhandahålla en undervisning som är för alla.

Jim Cummins har gjort stora fantastiska arbeten om andraspråksinlärning och enligt honom tar det mellan 5-8 år för en elev med annat modersmål än svenska att tillgodogöra sig ämneskunskaper i skolan. Han menar dock att tiden kan "snabbas" på, om undervisningen är adekvat. Detta är ju något som är smått fantastiskt i sammanhanget, att det faktiskt går att göra något åt siffrorna 5-8 år. Dessa siffror innebär ju i praktiken att om en elev kommer till Sverige som 14-åring har han egentligen ingen chans att klara gymnasiet,som det ser ut nu i dagens skola. Troligtvis kommer han inte ens in på ett nationellt program. Men, nu vet vi ju att det faktiskt finns en hel del som skolan kan göra för att effektivisera elevernas skoltid. Jag har rotat runt lite i mina böcker och hittat följande fyra punkter som sammanfattar

...förutsättningarna för att undervisning av flerspråkiga elever ska lyckas:

• Omgivningen ska ha höga förväntningar på minoritetseleven. Vanligtvis har läraren inte särskilt höga   förväntningar och det kan leda till att eleven sänker kraven på sig själv. Detta håller jag med om måste faktiskt få erkänna att jag själv kan bli alldeles för mesig. Det är dock viktigt att jag som lärare har målen i fokus och inte hamnar i en ond cirkel där jag går runt och tycker synd om eleverna och sänker kraven.

• Undervisningen ska utgå från det kontextbundna och omfatta ett kunskapsrelaterat språk. Eleverna måste ges möjlighet att använda olika inlärningsstrategier. Jag kan alltså inte utgå från att eleverna i klassen är en homogen grupp som lär sig på samma sätt. Vikten av att utgå från det kontextbundna kan inte överdrivas. Om jag börjar ett arbetsmoment med att stå vid tavlan och prata högtravande i en halvtimme om Copernicus då har jag tappat eleverna redan efter 5 minuter. Då är det bättre att eleverna inledningsvis får diskutera sin egen världsbild i små celler samtidigt som de har en jordglob framför sig.

• Personalen i skolan ska ges möjlighet att fortlöpande få kompetensutveckling inom flerspråkigliga barns språk- och kunskapsutveckling. Och ja.... Jag vet ju hur verkligheten ser ut och därför menar jag att man kommer långt om man låter SvA-lärarna handleda ämneslärarna.

• Synen på bedömning ska stämma överens med undervisningsmodellen. Läraren ska ges möjlighet att planera och utvärdera sin undervisning. Jag tycker att en lärare ska undervisa 10 klocktimmar i veckan för då har läraren tid att planera och utvärdera sitt arbete. Men, detta är dock inte realistiskt och därför tror jag att den enskilde läraren får göra det bästa av situationen. Men det bästa är dock inte att fortsätta i samma gamla hjulspår för att det känns lugnt och tryggt. Det bästa är att läraren hela tiden arbetar på att förändra och förbättra sin undervisning, som en del i det vardagliga arbetet.

En omöjlig utopi? Nej, det tror jag verkligen inte!


/Fröken Stina