Kommentar kring artikeln i senaste numret av Skolvärlden
I det senaste numret av Lärarnas riksförbunds medlemstidning Skolvärlden kan vi läsa att kommunerna saknar riktlinjer för hur de ska organisera skolgången för nyanlända elever. Jag kan bara hålla med och tillägga att det inte vore helt fel med en statlig styrning i frågan.
Om en 12-årig elev kommer från Iran till Sverige, ska hon gå i förberedelseklass? Hur länge ska hon gå där isåfall? Är det tiden eller elevens språkutveckling som avgör var hon hamnar? Ska eleven börja i vanlig klass direkt? Är det skillnad om eleven är 8 eller 14 år? Spelar det någon roll om hon har en god studiegång bakom sig eller om hon är analfabet?
Som det ser ut nu är det de enskilda kommunerna som avgör vilken skolgång eleverna ska få. Konsekvenserna för eleverna är varierande. Självklart är det inte bra för den enskilda eleven att bli isolerad i förberedelseklass i flera år samtidigt som det kan bli ödesigra konsekvenser för den elev som kastas ut i vanlig klass utan att förstå språket.
Jag tror att den största problematiken i denna fråga ligger hos grundskolan. När eleverna åldersmässigt är redo för gymnasiet finns språkintroduktionsprogrammet, där eleverna varvar studier i svenska som andraspråk (på grundskolenivå) med studier i andra ämnen, exempelvis matte och idrott och hälsa. När det gäller de nyanlända eleverna som åldersmässigt befinner sig på grundskolnivå är det svårare att hitta rätt skolform. Hur kommunerna än gör så kostar dessa elever en hel del pengar, det går inte att komma ifrån. Enligt Jim Cummins (1981) tar det mellan 5-8 år för en elev som inte har svenska som modersmål att komma upp i en språkmässig nivå så att de kan ta in ämneskunskaper i exempelvis SO. Om en nyanländ elev börjar i den svenska skolan som tolvåring i årskurs 6 har denna alltså få möjligheter att få betyg i alla skolans ämnen i slutet av år 9. Så hur gör man?
Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg är det viktigt att alla lärare i skolan ser sig själva som språklärare och utformar sin pedagogik efter detta. Jag kan tycka att det är bra om nyanlända elever får gå en kortare tid i förberedelseklass, med kvalificerade lärare i svenska som andraspråk. Det är dock viktigt att eleverna i konserveras i denna skolform, målet bör vara att eleven efter max ett år får börja i vanlig klass. Risk för konservering och stagnation finns alltid om eleven hålls kvar i en miljö där det svenska språket inte är det mest talade (vilket det inte är i en förberedelseklass) och därför får tiden där inte bli för lång. Men jag tycker dock att det inte är rätt att slussa ut eleven för tidigt eftersom det är förödande för identitetsbyggandet att tvingas ingå i en gruppkonstellation utan att varken kunna göra sig förstådd eller förstå sin omgivning. Studiehandledning på modersmålet borde vara en självklarhet men så är sällan fallet.
En studie som Skolverket gjorde 2008 visar att 10% av alla elever (med svenska som modersmål) som går ut nian når inte målen gör G i ämnena svenska, matte och engelska (kärnämnena). För gruppen elever som inte har svenska som modersmål är siffran hela 25%, alltså en fjärdedel. I sammanhanget är denna siffra ofantligt, pinsamt och oförskämt stor. Till syvende och sist handlar det till största delen om pengar. Forskning visar att studiehandledning på elevernas modersmål ökar elevens måluppfyllelse. Forskning visar också att de elever som är starka i sitt modersmål också blir starka när det gäller det svenska språket, vilket talar för att alla elever borde få modersmålsundervisning. Forskning visar också att de ämneslärare som har kunskaper om elevers lärande på sitt andraspråk och som anpassar sin undervisning efter denna målgrupp, bidrar till att öka elevernas måluppfyllelse. Verkligheten ser dock inte ut på det sättet. Få elever får studiehandledning på sitt modersmål. Adekvat modersmålsundervisning är inte en självklarhet. De flesta lärarna i grundskolan anpassar inte sin undervisning till elever med annat modersmål än svenska.
Om Sveriges kommuner satsade resurser på att uppfylla de kriterier jag nämnt ovan tror jag att måluppfyllelsen skulle bli högre än 75% hos elever med annat modersmål än svenska. Då skulle det inte behövas några större diskussion kring om hur länge eleverna ska vara i förberedelseklasser och dess eventuella negativa konsekvenser. Om eleverna erbjuds adekvat och tillgänglig undervisning i den ordinarie skolan behövs inte förberedelseklasser i den form den finns idag. Och siffran 10% kontra 25% skulle inte finnas.
En utopi?
/Fröken Stina
Om en 12-årig elev kommer från Iran till Sverige, ska hon gå i förberedelseklass? Hur länge ska hon gå där isåfall? Är det tiden eller elevens språkutveckling som avgör var hon hamnar? Ska eleven börja i vanlig klass direkt? Är det skillnad om eleven är 8 eller 14 år? Spelar det någon roll om hon har en god studiegång bakom sig eller om hon är analfabet?
Som det ser ut nu är det de enskilda kommunerna som avgör vilken skolgång eleverna ska få. Konsekvenserna för eleverna är varierande. Självklart är det inte bra för den enskilda eleven att bli isolerad i förberedelseklass i flera år samtidigt som det kan bli ödesigra konsekvenser för den elev som kastas ut i vanlig klass utan att förstå språket.
Jag tror att den största problematiken i denna fråga ligger hos grundskolan. När eleverna åldersmässigt är redo för gymnasiet finns språkintroduktionsprogrammet, där eleverna varvar studier i svenska som andraspråk (på grundskolenivå) med studier i andra ämnen, exempelvis matte och idrott och hälsa. När det gäller de nyanlända eleverna som åldersmässigt befinner sig på grundskolnivå är det svårare att hitta rätt skolform. Hur kommunerna än gör så kostar dessa elever en hel del pengar, det går inte att komma ifrån. Enligt Jim Cummins (1981) tar det mellan 5-8 år för en elev som inte har svenska som modersmål att komma upp i en språkmässig nivå så att de kan ta in ämneskunskaper i exempelvis SO. Om en nyanländ elev börjar i den svenska skolan som tolvåring i årskurs 6 har denna alltså få möjligheter att få betyg i alla skolans ämnen i slutet av år 9. Så hur gör man?
Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg är det viktigt att alla lärare i skolan ser sig själva som språklärare och utformar sin pedagogik efter detta. Jag kan tycka att det är bra om nyanlända elever får gå en kortare tid i förberedelseklass, med kvalificerade lärare i svenska som andraspråk. Det är dock viktigt att eleverna i konserveras i denna skolform, målet bör vara att eleven efter max ett år får börja i vanlig klass. Risk för konservering och stagnation finns alltid om eleven hålls kvar i en miljö där det svenska språket inte är det mest talade (vilket det inte är i en förberedelseklass) och därför får tiden där inte bli för lång. Men jag tycker dock att det inte är rätt att slussa ut eleven för tidigt eftersom det är förödande för identitetsbyggandet att tvingas ingå i en gruppkonstellation utan att varken kunna göra sig förstådd eller förstå sin omgivning. Studiehandledning på modersmålet borde vara en självklarhet men så är sällan fallet.
En studie som Skolverket gjorde 2008 visar att 10% av alla elever (med svenska som modersmål) som går ut nian når inte målen gör G i ämnena svenska, matte och engelska (kärnämnena). För gruppen elever som inte har svenska som modersmål är siffran hela 25%, alltså en fjärdedel. I sammanhanget är denna siffra ofantligt, pinsamt och oförskämt stor. Till syvende och sist handlar det till största delen om pengar. Forskning visar att studiehandledning på elevernas modersmål ökar elevens måluppfyllelse. Forskning visar också att de elever som är starka i sitt modersmål också blir starka när det gäller det svenska språket, vilket talar för att alla elever borde få modersmålsundervisning. Forskning visar också att de ämneslärare som har kunskaper om elevers lärande på sitt andraspråk och som anpassar sin undervisning efter denna målgrupp, bidrar till att öka elevernas måluppfyllelse. Verkligheten ser dock inte ut på det sättet. Få elever får studiehandledning på sitt modersmål. Adekvat modersmålsundervisning är inte en självklarhet. De flesta lärarna i grundskolan anpassar inte sin undervisning till elever med annat modersmål än svenska.
Om Sveriges kommuner satsade resurser på att uppfylla de kriterier jag nämnt ovan tror jag att måluppfyllelsen skulle bli högre än 75% hos elever med annat modersmål än svenska. Då skulle det inte behövas några större diskussion kring om hur länge eleverna ska vara i förberedelseklasser och dess eventuella negativa konsekvenser. Om eleverna erbjuds adekvat och tillgänglig undervisning i den ordinarie skolan behövs inte förberedelseklasser i den form den finns idag. Och siffran 10% kontra 25% skulle inte finnas.
En utopi?
/Fröken Stina
Kommentarer
Trackback
