Svenska som Andraspråk

Idag har jag och min dotter Ella hälsat på en vän med arabiskt ursprung. Vi blev bjudna på den godaste maten du kan tänka dig. Om jag fick välja, vilket jag inte får, skulle jag helst äta arabisk mat varje dag istället för den gamla trista svenska maten.

Jag fick inbjudan till middagen för några dagar sedan och jag började direkt fundera på hur jag skulle kunna ersätta maten. Jag vet ju att kvinnan ifråga inte har särskilt god ekonomi och jag tänker att det innebär en ökad kostnad för henne att bjuda mig och min dotter på mat. Nu är det inte första gången vi blir bjudna på mat och varje gång tänker jag att jag ska ge något tillbaka. Jag funderade på att köpa med mig en matkasse eller kanske ge henne 200 kr som ett matbidrag. Eller kanske ge hennes dotter en present alternativt en slant som hon kan köpa en leksak för? Eller en liten blomma kanske? Det blev en massa motstridiga tankar för samtidigt vill jag ju inte kränka henne genom att försöka betala för hennes vänliga gest.

I morse började jag läsa en bok som fick mig att komma fram till ett beslut. Boken heter "Varför mördar man sin dotter" av Emre Gungör och Nima Dervish. Jag ska återkomma till denna bok längre fram och just i detta inlägg ber jag dig som läsare att bortse från titeln. Min middag har ingenting med hedersmord att göra. I boken finns dock en mycket bra beskrivning kring sättet att se på den hjälp man räkna med att få av vänner och släktingar och vilken hjälp man kan förväntas ge, i ett jämförande perspektiv mellan olika kulturer.

I den "svenska" individualistiska kulturen anses det rätt att man ska göra rätt för sig samt att man egentligen inte kan kräva att få hjälp (ekonomiskt och dylikt) av vem som helst. Författarna i ovan nämnda bok exemplifierar med att det enligt svenskt kultur anses vara helt i sin ordning att ta betalt av sina myndiga barn om de bor hemma. Något sådant "skulle aldrig existera i ett kollektivsamhälle. Att ens fundera i dessa banor anses skamlöst kallhjärtat. Det skulle vara självklart för föräldrar och andra släktingar att hjälpa till. De skulle absolut vägra att ta emot pengar om det erbjöds och snarare ta illa upp av förslaget." (s. 19)
 
Jag vet ju att min vän har sina rötter i ett kollektivsamhälle (patriarkatiskt samhälle där individen är underordnad kollektivet) och att hon betraktar mig som en väldigt nära vän. När jag läste i vidare i boken fick jag massor av aha-upplevelser och blev medveten om hur djupt rotad "det typiskt svenska" är i mig. Slutligen beslöt jag mig för att gå till middagen och lämna blomsterkvasten, matkassen och pengarna hemma.

Min vän hade dukat upp ett fantastisk middag och vi åt för glatta livet. Hon berättade för mig hur hon har sett fram emot att få laga mat till mig samt hur mycket hon uppskattade att jag kom. Jag berättade för henne vad jag läst i boken och då svarade hon:

Du är som en syster för mig. Om du hade gett mig pengar eller presenter för den maten jag lagar till dig hade jag tagit väldigt illa upp. Man köper inte mat av sin familj eller sina vänner!

Jag kontrade med att berätta om det typiskt kulturellt svenska i ämnet och vi kunde båda skratta åt det. Jag är dock väldigt glad för att jag lämnade pengar, blomsterkvast och matkasse hemma och istället tog seden dit jag kommit. Göra rätt för mig, på svenskt vis, får jag se till att göra vid ett annat tillfälle :)

Ha en trevlig helg!

/Stina